...


Och nu är den på väg igen. Den där långsamt krypande känslan som smyger sig in när den vill och välkomnar sig själv.
Som ett svart hål som livnär sig på min energi. Inuti min kropp, i mitt innersta rum. För varje tanke gror den sig större. Skrapar och river. Breder ut sig ännu mer, försöker borra sig igenom. Och lämnar ett ännu större tomrum efter sig när den är klar. Låter mig ensam skyffla ihop resterna. Får mig att glömma nyss, får mig att minnas för länge sen.
Fan ta dig. Snälla gå. Jag bjöd aldrig in dig.

Comments

Comment:

Name:
Remember me?

E-mail: (won't be published)

URL/Blog:

Comment:

Trackback
RSS 2.0